Home / Krönikor / KRÖNIKA: De fördomsfulla godhetsfanatikerna
Mr Spock spelas av Leonard Nimoy
Film:
Star Trek
Mr Spock spelas av Leonard Nimoy Film: Star Trek

KRÖNIKA: De fördomsfulla godhetsfanatikerna

De påstår sig ha stora hjärtan och de går omkring i ett töcken av rosa moln och fluff. Två gånger på kort tid har jag drabbas av godhetsfanatikernas generaliseringar och ärligt talat, jag är skitarg!

Foto:Roger Sahlström

Foto:Roger Sahlström

Några dagar före jul gav jag mig ut mitt i natten för att handla kattmat, kaffe och cigaretter. Det finns ett par butiker där jag bor som är nattöppna.

På ett av dessa ställen har de en irriterande nattlucka, som jag misstänker finns där efter rånförsök och annat sådant där som Malmö numera är känt för.

”Har du kattmat, sån där, ehh, Whiskas?”

Killen bakom luckan tittar lite lustigt på mig. Jag kan inte riktigt avgöra om det är på ett nedsättande sätt eller om han bara tycker det är märkligt att någon handlar kattmat mitt i natten.

”Zoegas, Mollbergs om du har och en Marlboro, tack.”

Han hämtar sakerna och packar ner. Han tittar på mig igen med den där märkliga blicken.

”Du, jag vet hur det är, vänta lite”, säger han och försvinner.

 

Jag börjar känna en viss irritation växa. Jag vill nämligen hem för att dricka mitt kaffe och tända mig en cigg. Och det sitter en hungrig katt på köksgolvet.

Han kommer tillbaka med ett fromt leende, och en blick som skulle få självaste Jesus att dö av avund.

”Här, jag vet hur det är.” Han sträcker fram en påse. I den finns det köttbullar, några smörgåsar och kexchoklad.

Jag står som ett fån med öppen mun och tänker för mig själv: Vad fasiken är det som pågår, är det något skämtprogram från Femman som driver med mig?

”Här, ta det!”

Han trycker ut kassen genom luckan och önskar mig en god jul och ber mig att vara rädd om mig själv.

Allt stannar till under några sekunder. Där står jag på en mack mitt i natten i Malmö några dagar före jul med två kassar. En med innehåll som jag betalat för, och en med saker jag nyss fått. Det enda som fattas för att det rosa fluffet ska bli totalt är att lustig gitarrmusik à la spaghettivästern plötsligt strömmar mot mig och mina påsar.

Jag gick hem, satte på kaffe, matade katten och tände en cigarett under fläkten.  Jag funderade ett tag på om jag borde känna mig kränkt över att någon såg mig som en uteliggare.  Sörplade i mig lite kaffe och försökte vänja mig vid tanken att någon just nu mådde bra på min bekostnad.

 

För några dagar sedan var det dags igen. Jag är och handlar några småsaker till hemmet för runt 100 kronor. När jag står i kassan fungerar plötsligt inte mitt kort. Jag försöker flera gånger, men kortet bara studsar. Kön bakom mig växer och jag börjar känna mig stressad.

Då hör jag: ”Jag kan ta det!”

En söt, rödhårig tjej står bakom mig och erbjuder sig att betala min räkning i affären. Jag protesterar och säger att jag kan gå hem och hämta kontanter eller bara ta ett annat kort. Kön växer och människor börjar skruva sig, så till slut ger jag med mig.

Medan jag packar ner mina varor springer hon vidare. Jag springer efter.

Jag kommer i kapp henne. Förklarar att jag jobbar på en tidning och möts av ett förvånat ansiktsuttryck. Sedan byter vi några ord och hon pratar om uteliggare, fattigdom och om de människor som säljer tidningen Faktum. 

När vi skiljs åt slår det mig att hon måste ha uppfattat mig som en tiggare, som en av dem som säljer Faktum. Att jag är i det där berömda utanförskapet.

 

Det jag ogillar är att dessa två godhetsfanatiker dömde mig enbart på hur jag ser ut. Vildvuxet hår och ovårdat skägg.

Det är en fin tanke att betala åt någon annan, absolut. Men dessa godhetsuttryck börjar bli vansinniga. Jag ser det som medelklassens ”vaskande”. I stället för att köpa två dyra flaskor champagne och hälla ut den ena, beställer de två koppar kaffe, så att någon mindre bemedlad kan få den ena.

Men det som ser ut som en fin tanke är egentligen främst av allt en egokick för givaren. Man gör egentligen ingen som helst skillnad, förutom för sig själv. Vad är det för människor som har ett sådant extremt behov av att skylta med sin förträffliga godhet? Försöker de övertyga andra eller sig själva om att de är goda? Sitter de tillsammans med andra godhetsfanatiker och tävlar om vem som gjort dagens godaste gärning?

Av någon anledning kommer jag att tänka på Monty Python-sketchen Four Yorkshiremen.

Share

About Roger Sahlström

Texter och tankar av Roger Sahlström. Många texter har tidigare varit publicerade på Dispatch International. En blogg, fungerar som en ventil. Facebook Twitter  
x

Check Also

jesusblack

Vänsterns identitära raskrig

Jag är antiteist och hamnar allt oftare i diskussioner där jag märkligt nog tar kyrkan och tron i försvar. Det kan tyckas märkligt. Men för mig handlar ...

Faksimil SVT Black

Klipper vi i värdegrundens namn – klipper vi snart oss själva!

Kulturrevolutionen kanske inte betyder så mycket för de flesta människor då de kanske har dålig kännedom om just det. På samma sätt som de har obefintliga ...