lemmy123

När hjältarna dör

När Ronnie James Dio dog 2010 förlorade jag en av mina musikaliska förebilder. När jag var i tonåren och lyssnade igenom Dios plattor på vinyl och sögs in i Ronnies fantasivärld var det en flykt för mig. Jag slapp för en stund allt omkring mig som helt enkelt sög.  Holy Diver, The Last in Line och Sacred Heart var vinyler som nästan var heliga för mig.  Första gången jag såg skivomslaget till Holy Diver så gick det som ett rus genom kroppen på mig.

maxresdefault

Nu har ännu en av de stora gått vidare. Lemmy somnade in i sviterna av cancer.

Kring 85/86 så slog Motörhead ned som en bomb i radhuset i Trollhättan genom serien hemma värst. Aggressivt, stenhårt och mer musikaliskt än punken. Det var brutalt och ärligt. Den frustation jag hade inom fick plötsligt ett uttryck. Det var en befrielse att genom musik få utlopp för det man bar inombords.

Lemmy var en ”enkel” och rättvis man. Han reagerade mot saker och ting på sitt alldeles egna sätt. Hans reaktion efter Parisattacken är en typisk Lemmy:
”Fuck them, they don’t like rock’n’roll and I don’t like them.”

 

Lemmy räddade nog fasiken livet på mig när jag var sliten och förvirrad tonåring.
Han levde livet på sitt egna sätt. Han tillätt ingen att stampa på honom.
We are Motörhead, and we play Rock’n’Roll

0346ab7531f93034f8bb73966af2db02