Foto: Roger Sahlström
Foto: Roger Sahlström

Det svenska lynnet

Vi svenskar är generellt tysta och introverta. För många av oss är det en mardröm då någon sätter sig bredvid oss på bussen eller börjar prata i hissen. 

Det finns säkert många förklaringar till varför vi svenskar är lite tjuriga. Det ”gamla” sitter nog kvar i oss. Med detta menar jag hur vi en gång levde här. Förr bodde svensken på landet och det var långt mellan gårdarna. Man hade sin familj och släkt närmast sig. Tom de från granngården sågs som främlingar.

Det har inget med hat eller rasism att göra. De flesta av oss svenskar är bara tysta och tjuriga. Det är först när vi får en nubbe innanför västen stelheten försvinner.

När jag reste runt i USA var det sjukt jobbit när random amerikanare började prata då man stod i en hiss, satt på tunnelbanan eller på ett cafe. Jag är inte van med sånt kallprata om ditt och datt. På sin höjd kan jag prata om vädret i 20 sekunder. Sen får det räcka. Det blir obekvämt sen.

Jag är inte ensam om detta. Större delen av oss svenskar är så här. Introverta, stela och tysta.

Det handlar inte om något hat från oss svenskar när vi är tysta.

Hur många av oss svenskar vågar tex inte gå ut genom ytterdörren då man hör att någon annan är i trappuppgången?  Jag har själv stått och glott genom ”ögat” för att vänta tills folk gått in i sina lägenheter. Det är helt enkelt jobbigt och obekvämt att möta människor i trappan, hissen, på bussen.

Fast det finns faktiskt en rasistisk vinkel på detta. Alla de invandrare som inte respekterar det svenska lynnet och stelheten. Som inte respekterar vår tillbakadragna själ, som vill tränga sig på. Sluta, lägg ner. Låt oss svenskar vara ifred.