Anders Lindberg. Foto: Roger Sahlström
Anders Lindberg. Foto: Roger Sahlström

Rasbiologi och Anders Lindberg

Anders Lindberg har ett maniskt hat mot SD. I flera år har han rabblat mantrat om att Sverigedemokraterna  är rasister, nazister och fascister. Lindberg är tröttsam och rent pinsam. Han och Henrik Arnstad är de två som är oärligast när det kommer till hanteringan av Sverigedemokraterna. De kan helt enkelt inte hantera partiet.

Båda ser världen genom sina ideologier. Verklighet, sanning och fakta är ointressant för dem. Anledningen är för att just dessa saker monterar ner deras ideologier. Deras snäva syn på verkligheten gör att de intellektuellt inte kan hantera partiet.

De två vill bli av med SD. De borde vid det här laget har lärt sig att skriva rasist, rasist, rasist inte fungerar för att hålla SD borta. När ska pengen trilla ner att det är en dålig taktik? Med stor sannolikhet aldrig. SD behöver inga valarbetare när det finns människor som Arnstad och Lindberg.

Arnstad kan man lätt avfärda och skratta åt. Numera är det så pinsamt att ha med honom att göra så att till och med socialdemokraterna försöker undvika att använda honom som ”expert”.

arnstadsdterror1

Arnstad har ingen verklig makt. Hans korståg på Twitter är mest en skrattfest. När han sätter igång är det bara att poppa popcorn och luta sig tillbaka.

Anders Lindberg har verklig makt. Han arbetar på en av de största tidningarna i Sverige och han har kopplingar till socialdemokratin. Han kommer från ett parti som hade en rasbiologisk agenda fram till slutet av 1970-talet. Aftonbladet är en tidning som en gång öppet stödde Hitler och hans utrotningskrig mot ryssen. Att han har mage att anklaga Åkesson och partiets medlemmar för att vara rasister och nazister är magstarkt. Eftersom all fakta visar på att det är Lindberg själv som kommer ur en rasistisk och nazistiskt kultur.

Socialdemokraterna eftersträvade ett rent folk. På exakt samma sätt nazisterna ville ha ett rent och starkt folk. Det var viktigt för det socialdemokratiska folkhemmet att ”folkstammen” var ren. De sjuka, degenererade, brottslingar, homosexuella, de med psykiska störningar skulle helt enkelt tas bort. Det var av folkhälsoskäl. Exakt samma saker som nazisterna höll på med.

Rashygien har varit en del av socialdemokratins historia och håller faktiskt på att bli det igen. Nu är det ”rasifierade” som sätter agendan. Man har gått från att vilja ha ett folk med en vit hudfärg till att nu driva ideen att människor med mörk hudfärg ska ha makt. Hudfärg är aldrig ett argument anser jag. Det är rasism.

Det krävs väldigt lite sökande  för att inse att det socialdemokratiska folkhemmet kretsade kring rasism.

Så har Anders Lindberg ställt socialdemokratin till svars? Självklart inte. Han är livrädd när såna här frågor kommer upp och han gör allt för att undvika diskussionen.

En del menar att socialdemokraterna gjort upp med sitt bruna förflutna och numera är rentvättade. Det må så vara att de till vissa delar lämnat det bakom sig. Det betyder inte att vi ska glömma vad socialdemokratins förflutna. Vi ska påminna om detta om och om igen.

Men frågan är vad SD ska behöva göra för att bli rena i Anders Lindbergs ögon? SD har rensat ut nazisterna. De gör sig av med rasister och de som uttrycker rasistiska tankar. Det finns nog en och annan knäppgök kvar inom partiet. Men så fort en sådan yppar rasistiska tankegångar kommer SD att hantera det. Även om jag själv är lite emot SD´s nolltolerans så har den faktiskt fungerat.

SD har även breddat sin politik. Man har nu senast i Almedalen bevisat att man är mer än ett parti som kritiserar invandringspolitiken. Deras satsningar på skolan och barnen visar på att partiet vill och kan ta ett ansvar för samhället.

Anders Lindberg påstår att man aldrig kan ta Sverigedemokraterna på allvar pga deras historia. Varför har han inte samma inställning till socialdemokraterna? Varför gör han skillnad? SD har inte drivit några rasbiologiska institut. SD har ingen politik kring en ren folkstam. SD har inte drivit frågan om tvångssterilisering

Vad måste SD göra för att Anders Lindberg ska sluta kalla partiets medlemmar för rasister?  Han fick frågan i Almedalen. Det var mest en massa svammel som kom ur hans mun när han fick frågan.  En anledning till att Lindberg avgrundsvrålar om rasism och nazism hos andra är för att ingen ska komma underfund med att han själv kommer från rörelser nära kopplade till just rasism och nazism.

Det fungerade kanske förr i tiden. Men nu har vi tillgång till internet och medborgarna kan själva söka upp information och dra sina egna slutsatser. Internet är en fara för såna som Lindberg för på internet kan folk få reda på hur saker ligger till egentligen.

Lindberg och många andra är ohederliga kring frågan om rasismen och nazismen. Det får bli ett slut på detta trams nu anser jag.

Från wikipedia:

Som en direkt följd av den eugeniska rörelsen beslutade den svenska riksdagen 1934 att anta regeringens proposition att införa steriliseringslagsstiftning. I ett uppslagsverk från 1938 beskrivs sterilisering motsägelsefullt, då det sägs att i denna lag ”bestämmes att en person, som på grund av själslig rubbning ej kan anses förmögen att avgöra, huruvida han bör steriliseras eller ej, kan steriliseras, bland annat om risk föreligger att han skall överföra arvsanlag till sinnesslöhet el. sinnessjukdom till sin avkomma. /…/ S. kan ej utföras mot någons vilja och är en privatsak mellan vederbörande och hans läkare.” Tvångssteriliseringen utfördes alltså på dem som ansågs intellektuellt omyndiga.

1941 skärptes lagen, och tvånget accentuerades. Ofta skedde dock steriliseringarna med skenbar frivillighet, då personerna övertalades. Fysiskt våld fick dock inte användas. Sterilisering påbjöds i tre fall,[1] nämligen på:

  • eugenisk indikation (även benämnd arvs/rashygienisk), då det kunde antas att en person genom arvsanlag på avkomlingar kunde överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, svårartad sjukdom eller lyte av annat slag.
  • social indikation, då personen ansågs vara ”uppenbart olämplig” att handha vårdnaden om barn på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten eller på grund av asocialt levnadssätt.
  • medicinsk indikation då personen ansågs lida av sjukdom, kroppsfel eller annan ”svaghet” kunde hon steriliseras för att förebygga ett havandeskap som skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.

I praktiken steriliserades framför allt kvinnor – många unga och från socialt utsatta grupper – på ganska godtyckliga grunder, exempelvis för att en läkare bedömde dem sompromiskuösa eller som tattare. I flera fall fick kvinnan inte veta vad ingreppet skulle få för konsekvenser. Exempelvis kunde sjukhuspersonal lura kvinnan att ingreppet var enblindtarmsoperation. Anledningen var bland annat att man befarade att en patient som var medveten om att hon var steril hade kunnat bli mera sexuellt lössläppt, vilket man ville förhindra med tanke på ökad spridning av könssjukdomar.

Med ett undantag kan inga tydliga utslag vad gäller etniska minoriteter noteras. Undantaget utgörs av personer utpekade som ”tattare”, men utredningsresultatet ger inte stöd för att steriliseringarna var särskilt riktade mot romer eller samer.[1]

Steriliseringslagarna stöddes av RFSU[2].

Från lagens tillkomst fram till 1975, då Sveriges riksdag beslöt att från 1976 slutligen avskaffa lagen helt, steriliserades sammanlagt cirka 63 000 människor, varav övervägande delen kvinnor. En statlig utredning (SOU 2000:20) uppskattade att mellan 20 000 och 30 000 av dessa steriliseringar skedde med tvång, varav de allra flesta från mitten av 1930-talet till mitten av 1950-talet. Steriliseringslagarna var nära knutna till lagstiftning om abort; till exempel var man ibland tvungen att genomgå sterilisering för att få göra abort. Både lagstiftningen för abort och sterilisering användes som redskap när man bearbetade det så kallade ”folkmaterialet”. Därför infördes reformerna parallellt med varandra med bara några få års mellanrum, för att till slut bli avreglerade med fritt och frivilligt utövande år 1975.