Mr Spock spelas av Leonard Nimoy
Film:
Star Trek
Mr Spock spelas av Leonard Nimoy Film: Star Trek

Bakom fiendens linjer

Inför Tryckfrihetssällskapets möte med Geert Wilders i Malmö 27 oktober, mobiliserade vänstern. Dispatch Internationals Roger Sahlström smög in bakom fiendens linjer

rogershalsduk2-90x90Jag passerar över Möllevångstorget, på väg till vänstermöte på Amalthea bokcafé, och undrar vad jag har gett mig in på. Jag ska stiga rakt in i fiendeland, och ju närmare jag kommer Amalthea desto nervösare blir jag. Sekunden innan jag öppnar dörren vill mina ben vända om, men jag tvingar mig framåt. Drar ett djupt andetag, samlar mod och öppnar dörren.

Lokalen på Kristianstadsgatan är sunkig och mot mig slår en lukt av något som skulle kunna vara gammalt, vidbränt kaffe. Snart ska jag få veta om människorna här verkligen tänker försöka storma Wildersmötet, eller vad deras plan är.

Det är Facebook-gruppen ”Skåne emot rasism” som kallat till mötet och väldigt många har aviserat att de ska komma. Men när jag stiger in på bokcaféet finns inte mer än 7-8 personer där och jag drar en suck av lättnad. Det här blir nog ganska lugnt.

Jag vill se ut som om jag har varit här förut och går med bestämda steg fram till disken och beställer en kopp kaffe. När jag fyllt koppen ångrar jag mig genast – det luktar brinnande raggsockar dränkta i fem dagars fotsvett.

Med kaffekoppen i handen sätter jag mig i en stor fåtölj nära ytterdörren där jag har ryggen fri. Utifall något skulle hända. Med reträttvägen ordnad, slappnar jag av. Jag försöker spela oberörd och omedveten om att hela lokalen tystnade när jag klev in. Plockar upp en tidning och låtsas intresserad av innehållet.  De tunna bladen är fulla av kraftigt vinklade artiklar om Palestina och jag drabbas av en impuls av att resa mig och gå därifrån.

I ögonvrån ser jag att en man är på väg mot mig. Han tittar misstänksamt på mig och säger:

– Vem är du, är du journalist?

– Jag? Nej!

Jag skrattar till och tittar upp från tidningen.

– Vad gör du här?

Nu gäller det. Jag måste verka vänstertrovärdig.

– Jag läste på Facebook om ett möte om det där med han … ehh … Geert Wilders och vill visa mitt stöd mot rasism.

Mannen synar mig och nervositet börjar sprida sig i magen. Men plötsligt förändras hans kroppsspråk och han sätter sig avslappnat i soffan bredvid mig. Jag berättar att jag är ny i stan, en gammal SSU:are som av en slump hamnat här i Malmö.

Vi pratar om ditt och datt, om klasskamp, rasism och genus. Under tiden fylls lokalen av folk. De ser ut som trashankar i militärbyxor och kängor, frisyrerna kan inte beskrivas som annat än ofräscha. Allt känns lika begagnat och slitet som de persedlar man fick i det militära.

Märkligt många har dock iPhones i händerna. Borde inte de vara förbjudna? Representerar inte Apple den värsta kapitalism man kan tänka sig? Men sådan är nu en gång vänsterlogiken. Jag vet, jag har själv varit en av dem.

Nu inser jag att är inmålad i ett hörn. Det som nyss kändes som en reträttväg, är nu bara en vägg av socialistiskt vansinne.  Nervöst pillar jag igång inspelningen på telefonen.

Lokalen är fylld till bristningsgränsen och mannen som frågat ut mig, reser sig upp och trycker sig fram genom folkhavet. Likt ett militärt befäl tar han över med en enkel presentation av vad som ska ske på morgondagens protestmöte. Här råder ingen tvekan – syftet är att störa så mycket det går och, om tillfälle dyker upp, utföra en regelrätt attack mot de människor man betecknar som rättshaverister och nazistiska dårar.

Ledaren visar planritningar och förklarar hur omkringliggande byggnader, gator och terräng ser ut. Noggrant går han igenom polisens strategi, den har han fått genom att helt enkelt ringa upp polisen och fråga …

Deras plan är att med alla medel forcera polisens avspärrningar och ta sig in i möteslokalen. Så att man på ”demokratiskt vis” kan avbryta mötet.

Med viss uppgivenhet förklarar man vädersituationen. Det ska blåsa och bli rejält kallt, en upplysning som sprider besvikelse i lokalen. Revolutionen får visst vänta om vädret blir dåligt.

Det slår mig att det finns ovanligt många kvinnor på mötet. De är mest aktiva med frågor: Hur använder man ”fredligt våld”? Hur forcerar man en avspärrning? Hur lurar man sig in på mötet? Ska man skaffa schysta kläder, undrar en skabbigt tatuerad tjej med hund. ”Vi är så avvikande”, konstaterar hon och ”kan nog inte lura oss in som vi ser ut nu”.

Den plötsliga självinsikten blir parodisk.

Mötesdeltagarna är väl pålästa på lagar och förordningar. De vet hur man utnyttjar lagen till sin fördel och inom vilka gråzoner man kan röra sig utan att bli åtalad för något allvarligt. Ledaren uppmanar deltagarna att ta med sig saker att kasta på mötesdeltagarna – gärna rutten frukt, ballonger fyllda med vatten eller varför inte med bajs?

Jag blir chockad över hur mycket information de tydligen har fått ut från polisen. Glatt meddelar de att Wilders livvakter inte är beväpnade med skjutvapen, vilket betyder att det för deras del är helt ofarligt att närma sig livvakterna: ”På så vis kan vi skapa oreda och de kan inte agera eftersom de saknar skjutvapen.”

Mötet avslutas med att adressen hem till Tryckfrihetssällskapets ordförande (tillika chefredaktören på Dispatch International) Ingrid Carlqvist, basuneras ut. Hon kanske kan få påhälsning?

En halvtimme senare är mötet avslutat och nu märker jag hur många tittar ilsket på mig. Har de avslöjat mig trots allt? Nonchalant drar jag på mig jackan och går med raska steg ut ur lokalen. Efter ett par minuter upptäcker jag att 3-4 män från mötet följer efter mig. När jag ökar takten gör de likadant. Jag vinkar snabbt åt mig en taxi och kollar så att inspelningen fungerat. Dags att skicka över den till Säkerhetspolisen.

Mitt första ”anti-rasist möte” är avverkat och det enda jag känner är avsmak och en irriterande rädsla. Dessa människor, som just deklarerat sina avsikter att överfalla fredliga mötesbesökare med frukt, ägg och avföring, anses vara de goda i samhället. Goda? I min värld är våld och demokratiförakt godhetens motsats.

Jag kommer nog aldrig mer att återvända till fiendeland. Jag gillar inte odemokratiska, våldsamma och totalitära idéer – oavsett i vilken förpackning de uppträder.

Detta är en gratisartikel från Dispatch International. Har du inte skaffat en prenumeration ännu? Skaffa den här!